Svartrot

Svartrot har en lång rot - upp till 30 cm - med vitt kött och svartbrun bark. Bladen är långa och smala och kan användas som sallat. Plantan övervintrar lätt och bildar det andra året blommor, men i motsats till andra rotsaker är roten även nu användbar.
Roten innehåller inte stärkelse som upplagsnäring utan inulin, som är en kolhydrat till övervägande delen uppbyggd av frukostenheter och bara innehåller några få procent glukos, vilket gör svartrot intressant för diabetiker.
Svartrot har högt energiinnehåll och är rik på mineraler, särskilt järn. De ska förvaras kallt, 2-4 grader.

Roten innehåller en vit mjölksaft som mörkfärgas av luftens syre. Rötterna bör därför läggas i mjölblandat vatten efter de har skalats för att de inte ska mörkna innan de kokas. Man kan också koka rötterna med skal och därefter skala dem. Rötterna kokas nätt och jämnt mjuka och äts med smör och hollandaissås. Smaken är mild och fin och påminner lite om sparris. Kokta kalla svartrötter i vinägrettsås är också goda. De kan användas som alla andra rotsaker i soppor, grytor och gratinerade.